Out of Towners

I ”Snyltgästen” från 1992 mötte Newton (Steve Martin) Gwen (Goldie Hawn) varandra för vad som var tänkt att bli ett kort möte efter en sen kväll på krogen. Efter att Newton avslöjat att han byggt ut ett hus åt kvinnan han ville gifta sig med som dock nobbade honom och att huset därför nu står tomt, flyttar Gwen in – utan att tala om det för Newton - och får alla i det lilla samhället att tro att de är gifta. Efter många förvecklingar slutar filmen med en scen där Gwen kysser Newton, kliver på en buss och fäller en kommentar som gör att publiken lämnas med frågan om de har blivit kära och kommer träffas igen. Sju år senare gör de just det, men så som det då sedan länge gifta paret Nancy (Goldie Hawn) och Henry Clark (Steve Martin), i Out-of-Towners (1999). Det är en remake av filmen med samma namn från 1970 där Jack Lemmon och Sandy Dennis spelade huvudkaraktärerna.

Gwens och Newtons barn har flyttat hemifrån och i det heteronormativa livsnarrativet så är risken här stor för kris. Och mycket riktigt. Gwens och Newtons äktenskap har varit förutsägbart allt för länge. Präktigt, lugnt och tråkigt och när de blir själva så: padam! Står de där med varandra. Henry som är reklamare får chansen att åka på jobbintervju i New York – den pulserande, spännande, händelserika staden långt från lugna staden i Ohio. Snabbt visar sig filmen följa samma upplägg som den förra; ”Planes, trais and automobiles”. Strapatser och allt som kan gå fel går fel. Nödlandning i Boston, bagage som försvinner, rån och när de till slut slitna kommer till hotellet så möts de av John Cleese, som spelar en hotelldirektör som inte är allt annat än behjälplig. Tiden rinner iväg och frågan är om Henry kommer missa sin anställningsintervju.

När den heteronormativa präktigheten reser på äventyr så måste ett gäng normbrott av olika slag rotas fram för att fylla två funktioner. Dels; oj vilket äventyr – Goldie och Steve träffade en transa! Och en kinkybrud – vad kan inte hända efter detta?! Med andra ord; normbrotten hålls fram som representanter för Det Ovanliga, sånt som inte Vanliga Människor ägnar sig åt. Så att den Vanliga Publiken kan skratta och tänka att men ”Åh, så knasigt”. Och för att påminna den publik som producenten tänkt ska se den, om att de är normala - därav det höga biljettpriset.

Och dels; för att alla som ägnar sig åt medvetandehöjande arbete kring heteronormativitet inte ska behöva anstränga sig så mycket; lägger vi nivån här, det vill säga väldigt lågt, så behöver inte vi som arbetar med hbt- och heteronormsfrågor jobba allt för hårt för att verka smarta. Och ja, det kan man ju tacka för.

Eller! Så ska filmen ses som en god illustration av Gayle Rubins artikel ”Thinking sex” från 1984, i vilken hon redogör för värdehierarkier kring sexualitet – hur sexualiteten ska organiseras för att betraktas som bra respektive dålig. Genom filmen påminns vi om; utomhus-sex är dåligt. Kinky-sex är dåligt. Sex med partnern du levt med i över tjugo år men tröttnat på är bra. (Detta är underförstått och sker aldrig men närvarande genom motpolen till allt annat som syns i filmen) osv. Och som vi vet så visar ju också Rubin hur även kön konstrueras i rätt och fel och även detta täcker regissören in; John Cleese är en transande hotelldirektör. Att presentera sitt kön på ett sätt som avviker från normativa positioner i ett binärt könssystem, ja detta är på bästa Steve-Martin-manér också fel i Steve-Martin-world.

Eh, varför jag fortsätter kolla på Steve-Martin-filmer? [tankepaus] Jag måste be att få återkomma kring det.

Planes, Trains and Automobiles

I Planes, Trains and Automobiles från 1987 är det relationen mellan Steve Martins och John Candys karaktärer som är skälet till att ta sig igenom de här 89 minuterna. Den här filmen såg jag med sällskap. Det var intressant. Hon tyckte att filmen både innehöll sexistiska och homofoba inslag. Alltså Steve, jag fattar tyvärr verkligen vad hon menar. Och då är det ändå så att hon trots sitt seriösa filmintresse, ser hemskt välvilligt på Steve-Martin-filmer. Jag tror du…hur ska jag säga det..jo, jag tror att du underkommunicerar det ironiska i många situationer. Du skulle vinna en helt annan publik om du tänkte igenom dessa…de flesta scenerna en del..Förlåt, men jag måste vara rak nu för jag har tröttnat på den här tematiken, i kombination med inslagen av transofobin och rasismen..I övrigt så vet du att jag älskar…det som blir kvar..den humor som inte bygger på att återskapa maktordningar genom att förlöjliga olika typer av avvikarpositioner.

Har man en hel del god vilja kan man se filmen och fundera på i vilken utsträckning som omläsningar skulle göra den möjlig som en förlaga till Brokeback Mountain. Men begäret och lusten är i den här versionen väldigt utplattat. Precis som i Brokeback Mountain är det inre och yttre gränser för begär som spelet kretsar kring. Och som driver handlingen framåt. Samtidigt som filmen cirklar kring känslorna mellan de här männen, behöver homosocialiteten hela tiden försäkras genom olika homofoba inslag. Detta för att ingen ska ta fel och tro att det homosociala umgänget egentligen skulle handla om homosexuella laddningar. Just detta är i sig intressant – de måste hela tiden strejta till sig. Något som svårligen kan förstås på annat sätt än som en påminnelse om att heterosexualiteten är så skör att den hela tiden behöver hävdas. Samtidigt är männens respektive kvinnliga partners och tillika fruar, väldigt perifera för filmen. Filmen tillhör de sämre i Steve-Martin-genren. Trots att upplägget går ut på att huvudkaraktärerna ska ta sig över ständigt nya motgångar som drabbar under deras dygn tillsammans som filmen utspelar sig, är det med viljekraft (och några pauser) jag tar mig till slutet. I linje med att männens relationer till sina fruar är perifera teman, öppnar slutet för en tolkning som skippar heteronormativitetens monogama tvåsamma ramar, när Martin och hans fru öppnar dörren till sitt hem för Candy. Det blir svart. Eftertexter.

För den som är intresserad av kritisk queerteori och läst ”Unthinking sex: Marx, Engels and the Scene of Writing” ur ”Fear of a queer planet” från 1993, påminner sig kanske om att Andrew Parker i texten gjorde en läsning av brevväxling mellan Marx och Engels och frågorna kring vilken karaktär deras relation hade, samt betydelsen av att hålla manlig homosexualitet på avstånd för att dåtidens tyska män skulle kunna fortsätta håva in privilegier från homosociala strukturer. Stevie, är det detta du vill problematisera? Jag tror det. Men jag tror också att du överskattar publiken - vi behöver ha mer serverat.

Sgt. Bilko

1996 kom Sgt. Bilko, en film som bygger på teveserien från femtiotalet med samma namn. Precis som i originalet är det Sgt. Ernie Bilko, soldaten som är antitesen till macho som är huvudkaraktären. Jag såg för första gången på flera år om filmen häromdagen. Steve Martin är i sitt esse när han är i händelsernas centrum i två parallella äventyr; ska hans tjej (spelad av Glenne Headly som han även spelar mot i Rivierans guldgossar) få honom gift under de trettio dagar som hon ställt som ultimatum? Om inte är relationen över efter att han missat bröllopet och henne i brudklänning ett antal gånger. Och ska han klara sina spel- och betting-projekt som egentligen är hans huvudverksamhet på förläggningen Fort Baxter? Också när Rivalen Från Förr lyckas hitta honom för att göra upp för tidigare oförrätter.
Det kan låta som ett upplägg som är gjort för många gånger tidigare, för att det ska bli något annat än trist och förutsägbart. Men den queerfeministiska intersektionella filmkonsumenten kommer bli nöjd. Det här är ju Steve Martin och vi vet att man behöver gnugga en del på ytan för att nå fram till de verkliga och politiskt subversiva berättelser som döljer sig där under när man polerat ett (bra jävla) tag.

Och jobbet att polera filmens heteronormativa yta är väl värt. När man gnuggat den ett tag utkristalliserar sig nämligen en högintressant berättelse om äktenskap och maskulinitet, om normer kring organisation av relationer och om hegemoniska (maskulina) genus i en västerländsk kontext. Berättelserna möts naturligtvis på den djupare nivån och tydliggör pedagogiskt hur kön och sexualitet hänger samman, hur stabila kön förutsätts för normer kring samlevnadsformer. En scen som är central för att synliggöra intersektionen kön och sexualitet, är den då Steve Martins flickvän är ute på dejt med Rivalen från Förr och Steve Martin kontrar med att boka bord nära på samma restaurang. Som dejt har han bjudit med en av sina manliga soldater som för kvällen är omklädd till kvinna. Det otränade ögat kanske tror att poängen är att publiken ska skratta åt det brott mot stabila normativa kön som transkaraktären utgör. Men icke då! Vad Steve Martin gör är att mycket elegant låta kritiken av de privilegier som följer på en monogam normativ heterosexuell position som kommuniceras genom hans flickväns dejtande av någon annan, harmoniera med en kritik av cis-positionen. Något som sker genom transkaraktärens centrala roll i scenen. Bordens närhet till varandra blir vidare symbolen för intersektionen mellan de olika maktordningarna.

Steve Martin är antihjälten som tillsammans med sina soldater ägnar sig åt spel så snart tillfälle ges. Dessa personer drivs inte av en önskan om att få försvara sitt land eller för den delen ge sig ut på ett Krig Mot Terrorismen. Det är en antimilitaristisk kommunikation med publiken som gör filmen högaktuell när jag ser den dagarna efter sexårsdagen av USAs invasion av Irak. Det är inte orimligt att tänka att Susan Faludi fick inspiration till boken Ställd som kom några år senare och bland annat problematiserade nordamerikanska maskulinitetsideal som genomsyrar armén. Filmen bör självklart ses som ett motstånd mot en hegemonisk maskulinitet. De värden som istället premieras bland Steve Martins soldater handlar om empati, omsorg och respekt för människors olikhet.

Det är det mer inkluderande maskulinitetsidealet som segrar, medan den problematiska maskuliniteten oskadliggörs. Det sker också genom att visa att ibland är det moraliska rättesnöret inte förenligt med formella regler. Och då tvingas den ansvarstagande medborgaren att gå utanför dessa. Att leva i ett samhälle som redan från början är orättvist tvingar ibland till detta. Det kommuniceras genom scenerna som handlar om att fuska sig igenom en uppvisning av ett nytt vapenslag. Här återfinns också filmens tydliga strävan att politisera publiken. Den säger ”Upp med dig ur teve-soffan när filmer är färdig, gå ut och gör nytta!”

Samtidigt som filmen är en parodi på en typ av maskulnitet som fostras i armén, är den också en kritik mot hegemoniska samlevnadsformer. Det kan i förstone framstå som att stevemartinkaraktären är en ickefeministisk oansvarig heterosexuell man som inte strävar efter en jämlik relation med sin tjej, när han glömmer bort datumen för deras bröllop gång på gång på gång och därför missar att komma till kyrkan. Eller när han hamnar vid ett pokerbord ”med grabbarna” på utekvällen som skulle bli en romantisk dejt med hans tjej. Detta är dock som sagt enbart den närsynta läsningen. För den som känner Steve Martin vet att han inte är så banal, utan att vad han egentligen vill säga är att "hörrni folks, det här med äktenskapet, vad representerar det egentligen?" Genom att synliggöra könskonflikten som det heterosexuella äktenskapet historiskt innehållit och dagens resursöverföring mellan könen som den äktenskapliga organiseringen av relationer fortfarande innebär, vill han uppmärksamma oss på att vi måste diskutera dessa viktiga frågor. Så du! Upp med dig ur teve-soffan och gör något viktigt; släng in den här filmen i din dvd-spelare, tryck på play och njut!

bloggens möjligheter

gertrud hellbrand skrev i dag en intressant artikel på DN kultur som handlade om bloggande; hur man kan förstå bloggandet av idag som samhällsfenomen. den typiska bloggaren beskrivs i artikeln som en person som delar med sig av sin vardag, som offentliggör det privata. en fråga som ställs handlar om offentliggörandet av det privata.

jag har ju en alldeles nystartad blogg så självklart funderar jag på om bilden är träffande också på mig. en kompis nämnde idag att hon kände sig träffad av beskrivningen. ja visst är det så, på ett plan stämmer det ju också mig. på andra inte. den här bloggen har ett politiserande av det privata som sin mission. jag vill samla alla oss stevemartinfantaster, människor som ofta lever dolt med sitt intresse. här vill jag skapa det samtal om stevemartinfilmer som inte bara avfärdar honom på det där dålig-kommersiell-kultur-sättet.det skär i mitt hjärta när jag hör andra prata om honom på det sätt som ofta görs. så där med en grimas som förändrar hela ansiktet som om personen hade svalt något vansinnigt äckligt. jag ser mig alltid nervös omkring för att försäkra mig om att steve inte är i närheten. du är missförstådd vännen! jag vet!

men det är mitt självpåtagna uppdrag att upprätta din heder och försöka nå fram till människor för att nå upprättelse och intresse för det viktiga arbete som du gör. dina politiska drivkrafter glöms systematiskt bort. ditt arbete för alla människors lika rätt och värde och de strukturella maktanalyser som alltid ligger till grund för vad du än företar dig. spåren av dina politiska övertygelser kan vara svåra att se för den orutinerade stevemartintolkaren. jag försöker vara ödmjuk inför det, inte vara elitistisk och döma andra.

jag drivs av övertygelsen om att mitt arbete kommer göra skillnad. en dag kommer konstnärer, författare och artister fylla kulturscenneran med tolkningar av dina alster. kultursidorna kommer svämma över av artiklar som lyfter fram dig som det geni du är.

som ett led i det här arbetet har jag startat den här bloggen. det identitetsstärkande arbetet är viktigt. här vill jag att människor skall kunna känna sig speglade för den del av deras person som handlar om en uppskattnign av dina filmer, dina begåvade uttalnden och din litteratur.

den som vill är också hemskt välkommen att diskutera dig, eller kanske efterlysa filmer som saknas i samlingen liksom berätta om dubletter man vill bli av med. bloggen är en del av femårsplan där nästa steg är att skapa ett community på nätet jämförbart med facebook.

"mixed nuts"

ser i dagarna på "mixed nuts" från 1994. steve hade ännu inte fått den där jag-är-en-man-i-övre-medelåldern-looken utan har fortfarande en jag-är-rätt-så-ung-och-oskyldig-looken. vilket han ju för övrigt försöker spela på också i sina 00-tal-filmer. "mixed nuts" gjordes av nora ephron som också regisserat både "när harry träffade sally" och "sömnlös i seattle", två andra av mina favoriter.

den här filmen utspelar sig på en arbetsplats där steves karaktär är chef och där verksamheten går ut på att man driver en jourtelefon. det är mycket mer farsartad komik än jag kan minnas att jag sett i någon stevemartinfilm tidigare. i övrigt den där lite tokroliga antihjältskomiken. en av karaktärerna är en transa, vars närvaro i filmen mkt handlar om att publiken ska skratta åt heteronormsbrotten när någon i en manskropp har ett feminint uttryck och klädsel. detta helt i linje med martins filmer i övrigt som inte gör något annat än att reproducera maktordningar kring kön, ras, sexualitet och så vidare.

eller så kanske steve martin tyckte att farsen var det bästa sättet att kommentera det samtida amerikanska samhället - reagan hade några år tidigare ersatts av bush. transan representerar en av de grupper som drar en nitlott i ett samhälle där heteronormer och marknadsekonomi växelverkar. och jourtelefonen menar han säkert ska fungera som symbolen för det ideella och privatas ansvar för de sociala frågorna i ett liberalkonservativt samhälle. den klassiska novellen "stone butch blues" av leslie feinberg kom ut 1993 i USA. det är svårt att se "mixed nuts" på ngt annat sätt än som ett uttryck för att steve martin vill problematisera en transfobisk vardag inspirerad av boken. i boken illustrerar feinberg hur ekonomin hänger ihop med kön som maktordning genom att visa på hur arbetsmarknaden sorterar människor utifrån femininitet och maskulinitet. detta kan man mao se spår av även i filmen, om man förstår ekonomi i bredare bemärkelse än arbetsmarknad.

fan, inte har jag tänkt på det förut - steve martin driver rättvisefrågor ur ett intersektionellt perpsektiv - olika maktordningar hänger samman. här med fokus på kapitalism och kön.

tack steve för att du förklarar saker så bra för mig!