I ”Snyltgästen” från 1992 mötte Newton (Steve Martin) Gwen (Goldie Hawn) varandra för vad som var tänkt att bli ett kort möte efter en sen kväll på krogen. Efter att Newton avslöjat att han byggt ut ett hus åt kvinnan han ville gifta sig med som dock nobbade honom och att huset därför nu står tomt, flyttar Gwen in – utan att tala om det för Newton - och får alla i det lilla samhället att tro att de är gifta. Efter många förvecklingar slutar filmen med en scen där Gwen kysser Newton, kliver på en buss och fäller en kommentar som gör att publiken lämnas med frågan om de har blivit kära och kommer träffas igen. Sju år senare gör de just det, men så som det då sedan länge gifta paret Nancy (Goldie Hawn) och Henry Clark (Steve Martin), i Out-of-Towners (1999). Det är en remake av filmen med samma namn från 1970 där Jack Lemmon och Sandy Dennis spelade huvudkaraktärerna.
Gwens och Newtons barn har flyttat hemifrån och i det heteronormativa livsnarrativet så är risken här stor för kris. Och mycket riktigt. Gwens och Newtons äktenskap har varit förutsägbart allt för länge. Präktigt, lugnt och tråkigt och när de blir själva så: padam! Står de där med varandra. Henry som är reklamare får chansen att åka på jobbintervju i New York – den pulserande, spännande, händelserika staden långt från lugna staden i Ohio. Snabbt visar sig filmen följa samma upplägg som den förra; ”Planes, trais and automobiles”. Strapatser och allt som kan gå fel går fel. Nödlandning i Boston, bagage som försvinner, rån och när de till slut slitna kommer till hotellet så möts de av John Cleese, som spelar en hotelldirektör som inte är allt annat än behjälplig. Tiden rinner iväg och frågan är om Henry kommer missa sin anställningsintervju.
När den heteronormativa präktigheten reser på äventyr så måste ett gäng normbrott av olika slag rotas fram för att fylla två funktioner. Dels; oj vilket äventyr – Goldie och Steve träffade en transa! Och en kinkybrud – vad kan inte hända efter detta?! Med andra ord; normbrotten hålls fram som representanter för Det Ovanliga, sånt som inte Vanliga Människor ägnar sig åt. Så att den Vanliga Publiken kan skratta och tänka att men ”Åh, så knasigt”. Och för att påminna den publik som producenten tänkt ska se den, om att de är normala - därav det höga biljettpriset.
Och dels; för att alla som ägnar sig åt medvetandehöjande arbete kring heteronormativitet inte ska behöva anstränga sig så mycket; lägger vi nivån här, det vill säga väldigt lågt, så behöver inte vi som arbetar med hbt- och heteronormsfrågor jobba allt för hårt för att verka smarta. Och ja, det kan man ju tacka för.
Eller! Så ska filmen ses som en god illustration av Gayle Rubins artikel ”Thinking sex” från 1984, i vilken hon redogör för värdehierarkier kring sexualitet – hur sexualiteten ska organiseras för att betraktas som bra respektive dålig. Genom filmen påminns vi om; utomhus-sex är dåligt. Kinky-sex är dåligt. Sex med partnern du levt med i över tjugo år men tröttnat på är bra. (Detta är underförstått och sker aldrig men närvarande genom motpolen till allt annat som syns i filmen) osv. Och som vi vet så visar ju också Rubin hur även kön konstrueras i rätt och fel och även detta täcker regissören in; John Cleese är en transande hotelldirektör. Att presentera sitt kön på ett sätt som avviker från normativa positioner i ett binärt könssystem, ja detta är på bästa Steve-Martin-manér också fel i Steve-Martin-world.
Eh, varför jag fortsätter kolla på Steve-Martin-filmer? [tankepaus] Jag måste be att få återkomma kring det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar