Out of Towners

I ”Snyltgästen” från 1992 mötte Newton (Steve Martin) Gwen (Goldie Hawn) varandra för vad som var tänkt att bli ett kort möte efter en sen kväll på krogen. Efter att Newton avslöjat att han byggt ut ett hus åt kvinnan han ville gifta sig med som dock nobbade honom och att huset därför nu står tomt, flyttar Gwen in – utan att tala om det för Newton - och får alla i det lilla samhället att tro att de är gifta. Efter många förvecklingar slutar filmen med en scen där Gwen kysser Newton, kliver på en buss och fäller en kommentar som gör att publiken lämnas med frågan om de har blivit kära och kommer träffas igen. Sju år senare gör de just det, men så som det då sedan länge gifta paret Nancy (Goldie Hawn) och Henry Clark (Steve Martin), i Out-of-Towners (1999). Det är en remake av filmen med samma namn från 1970 där Jack Lemmon och Sandy Dennis spelade huvudkaraktärerna.

Gwens och Newtons barn har flyttat hemifrån och i det heteronormativa livsnarrativet så är risken här stor för kris. Och mycket riktigt. Gwens och Newtons äktenskap har varit förutsägbart allt för länge. Präktigt, lugnt och tråkigt och när de blir själva så: padam! Står de där med varandra. Henry som är reklamare får chansen att åka på jobbintervju i New York – den pulserande, spännande, händelserika staden långt från lugna staden i Ohio. Snabbt visar sig filmen följa samma upplägg som den förra; ”Planes, trais and automobiles”. Strapatser och allt som kan gå fel går fel. Nödlandning i Boston, bagage som försvinner, rån och när de till slut slitna kommer till hotellet så möts de av John Cleese, som spelar en hotelldirektör som inte är allt annat än behjälplig. Tiden rinner iväg och frågan är om Henry kommer missa sin anställningsintervju.

När den heteronormativa präktigheten reser på äventyr så måste ett gäng normbrott av olika slag rotas fram för att fylla två funktioner. Dels; oj vilket äventyr – Goldie och Steve träffade en transa! Och en kinkybrud – vad kan inte hända efter detta?! Med andra ord; normbrotten hålls fram som representanter för Det Ovanliga, sånt som inte Vanliga Människor ägnar sig åt. Så att den Vanliga Publiken kan skratta och tänka att men ”Åh, så knasigt”. Och för att påminna den publik som producenten tänkt ska se den, om att de är normala - därav det höga biljettpriset.

Och dels; för att alla som ägnar sig åt medvetandehöjande arbete kring heteronormativitet inte ska behöva anstränga sig så mycket; lägger vi nivån här, det vill säga väldigt lågt, så behöver inte vi som arbetar med hbt- och heteronormsfrågor jobba allt för hårt för att verka smarta. Och ja, det kan man ju tacka för.

Eller! Så ska filmen ses som en god illustration av Gayle Rubins artikel ”Thinking sex” från 1984, i vilken hon redogör för värdehierarkier kring sexualitet – hur sexualiteten ska organiseras för att betraktas som bra respektive dålig. Genom filmen påminns vi om; utomhus-sex är dåligt. Kinky-sex är dåligt. Sex med partnern du levt med i över tjugo år men tröttnat på är bra. (Detta är underförstått och sker aldrig men närvarande genom motpolen till allt annat som syns i filmen) osv. Och som vi vet så visar ju också Rubin hur även kön konstrueras i rätt och fel och även detta täcker regissören in; John Cleese är en transande hotelldirektör. Att presentera sitt kön på ett sätt som avviker från normativa positioner i ett binärt könssystem, ja detta är på bästa Steve-Martin-manér också fel i Steve-Martin-world.

Eh, varför jag fortsätter kolla på Steve-Martin-filmer? [tankepaus] Jag måste be att få återkomma kring det.

Planes, Trains and Automobiles

I Planes, Trains and Automobiles från 1987 är det relationen mellan Steve Martins och John Candys karaktärer som är skälet till att ta sig igenom de här 89 minuterna. Den här filmen såg jag med sällskap. Det var intressant. Hon tyckte att filmen både innehöll sexistiska och homofoba inslag. Alltså Steve, jag fattar tyvärr verkligen vad hon menar. Och då är det ändå så att hon trots sitt seriösa filmintresse, ser hemskt välvilligt på Steve-Martin-filmer. Jag tror du…hur ska jag säga det..jo, jag tror att du underkommunicerar det ironiska i många situationer. Du skulle vinna en helt annan publik om du tänkte igenom dessa…de flesta scenerna en del..Förlåt, men jag måste vara rak nu för jag har tröttnat på den här tematiken, i kombination med inslagen av transofobin och rasismen..I övrigt så vet du att jag älskar…det som blir kvar..den humor som inte bygger på att återskapa maktordningar genom att förlöjliga olika typer av avvikarpositioner.

Har man en hel del god vilja kan man se filmen och fundera på i vilken utsträckning som omläsningar skulle göra den möjlig som en förlaga till Brokeback Mountain. Men begäret och lusten är i den här versionen väldigt utplattat. Precis som i Brokeback Mountain är det inre och yttre gränser för begär som spelet kretsar kring. Och som driver handlingen framåt. Samtidigt som filmen cirklar kring känslorna mellan de här männen, behöver homosocialiteten hela tiden försäkras genom olika homofoba inslag. Detta för att ingen ska ta fel och tro att det homosociala umgänget egentligen skulle handla om homosexuella laddningar. Just detta är i sig intressant – de måste hela tiden strejta till sig. Något som svårligen kan förstås på annat sätt än som en påminnelse om att heterosexualiteten är så skör att den hela tiden behöver hävdas. Samtidigt är männens respektive kvinnliga partners och tillika fruar, väldigt perifera för filmen. Filmen tillhör de sämre i Steve-Martin-genren. Trots att upplägget går ut på att huvudkaraktärerna ska ta sig över ständigt nya motgångar som drabbar under deras dygn tillsammans som filmen utspelar sig, är det med viljekraft (och några pauser) jag tar mig till slutet. I linje med att männens relationer till sina fruar är perifera teman, öppnar slutet för en tolkning som skippar heteronormativitetens monogama tvåsamma ramar, när Martin och hans fru öppnar dörren till sitt hem för Candy. Det blir svart. Eftertexter.

För den som är intresserad av kritisk queerteori och läst ”Unthinking sex: Marx, Engels and the Scene of Writing” ur ”Fear of a queer planet” från 1993, påminner sig kanske om att Andrew Parker i texten gjorde en läsning av brevväxling mellan Marx och Engels och frågorna kring vilken karaktär deras relation hade, samt betydelsen av att hålla manlig homosexualitet på avstånd för att dåtidens tyska män skulle kunna fortsätta håva in privilegier från homosociala strukturer. Stevie, är det detta du vill problematisera? Jag tror det. Men jag tror också att du överskattar publiken - vi behöver ha mer serverat.