I Planes, Trains and Automobiles från 1987 är det relationen mellan Steve Martins och John Candys karaktärer som är skälet till att ta sig igenom de här 89 minuterna. Den här filmen såg jag med sällskap. Det var intressant. Hon tyckte att filmen både innehöll sexistiska och homofoba inslag. Alltså Steve, jag fattar tyvärr verkligen vad hon menar. Och då är det ändå så att hon trots sitt seriösa filmintresse, ser hemskt välvilligt på Steve-Martin-filmer. Jag tror du…hur ska jag säga det..jo, jag tror att du underkommunicerar det ironiska i många situationer. Du skulle vinna en helt annan publik om du tänkte igenom dessa…de flesta scenerna en del..Förlåt, men jag måste vara rak nu för jag har tröttnat på den här tematiken, i kombination med inslagen av transofobin och rasismen..I övrigt så vet du att jag älskar…det som blir kvar..den humor som inte bygger på att återskapa maktordningar genom att förlöjliga olika typer av avvikarpositioner.
Har man en hel del god vilja kan man se filmen och fundera på i vilken utsträckning som omläsningar skulle göra den möjlig som en förlaga till Brokeback Mountain. Men begäret och lusten är i den här versionen väldigt utplattat. Precis som i Brokeback Mountain är det inre och yttre gränser för begär som spelet kretsar kring. Och som driver handlingen framåt. Samtidigt som filmen cirklar kring känslorna mellan de här männen, behöver homosocialiteten hela tiden försäkras genom olika homofoba inslag. Detta för att ingen ska ta fel och tro att det homosociala umgänget egentligen skulle handla om homosexuella laddningar. Just detta är i sig intressant – de måste hela tiden strejta till sig. Något som svårligen kan förstås på annat sätt än som en påminnelse om att heterosexualiteten är så skör att den hela tiden behöver hävdas. Samtidigt är männens respektive kvinnliga partners och tillika fruar, väldigt perifera för filmen. Filmen tillhör de sämre i Steve-Martin-genren. Trots att upplägget går ut på att huvudkaraktärerna ska ta sig över ständigt nya motgångar som drabbar under deras dygn tillsammans som filmen utspelar sig, är det med viljekraft (och några pauser) jag tar mig till slutet. I linje med att männens relationer till sina fruar är perifera teman, öppnar slutet för en tolkning som skippar heteronormativitetens monogama tvåsamma ramar, när Martin och hans fru öppnar dörren till sitt hem för Candy. Det blir svart. Eftertexter.
För den som är intresserad av kritisk queerteori och läst ”Unthinking sex: Marx, Engels and the Scene of Writing” ur ”Fear of a queer planet” från 1993, påminner sig kanske om att Andrew Parker i texten gjorde en läsning av brevväxling mellan Marx och Engels och frågorna kring vilken karaktär deras relation hade, samt betydelsen av att hålla manlig homosexualitet på avstånd för att dåtidens tyska män skulle kunna fortsätta håva in privilegier från homosociala strukturer. Stevie, är det detta du vill problematisera? Jag tror det. Men jag tror också att du överskattar publiken - vi behöver ha mer serverat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar